Fredagsbiten A1: (I’m) Stranded (The Saints)
Den 21 februari 1977 släpps LPn (I’m) Stranded. Som första låt ligger (I’m) Stranded. Fem månader tidigare (september 1976) hade The Saints givit ut en egenproducerad debutsingel med låten, pressad i 500 ex på sitt eget bolag Fatal Records. Denna skickades mest ut till musiktidningar och skivbolag. Jonh Ingham på brittiska musiktidningen Sounds skriver om låten: ”single of this and every week. … The singing’s flat and disinterested, the guitars are on full stun. … It’s fabulous.” Singeln (I’m) Stranded släpptes före; Sex Pistols, The Clashs och The Damneds debutsinglar!
The Saints hade bildats 1973 i Brisbane, Australien av Chris Bailey, Ed Kuepper och Ivory Hay – då under namnet Kid Galahad and the Eternals. The Saints räknas som punkpionjärer… fast idag känns det kanske inte så mycket punk… men mycket av det som var punk då känns mer som rock idag?
Låten blev iallafall en punk-anthem med sitt råa riff och budskap om politisk alienation. Inga kostymer, ingen teater. Bara rå och ren attityd.
Chris Bailey tycker att låten felaktigt stämplades som en punk-klassiker. ”Det är i grunden ett Eddie Cochran-riff, men eftersom vi var unga och rebelliska spelade vi det lite snabbare”.
På ett sent tåg till sitt föräldrarhem i Brisbanes förorter kom gitarristen Ed Kuepper på melodin och den första versen till låten, han lämnade det vidare till sångaren Chris Bailey som gjorde resten. Låten inspirerades av den korrupta regeringen och polisstyrkan som styrde i Queensland vid den tiden. Chris Bailey: ”När man är 16 eller 17 finns det massor av saker man blir arg över – sina föräldrar, skolan, jobbet om man har ett och polisen. Man är i en ålder där man vill göra en hel rad saker som är begränsade på grund av sin ålder. Särskilt i Brisbane på den tiden fanns det aktiva trakasserier från polisen. Det fanns en politisk agenda mot de som var det minsta vänsterlutande och The Saints var uppenbart vänsterlutande.”
Texten uttrycker en pre‑punk känsla av isolation och motstånd mot en kvävande vardag. Alienation och rotlöshet… att vara ”strandad” helt enkelt.
Eftersom de hade svårt att få spelningar i sin hemstad, tog de över ett övergivet hus i stadsdelen Petrie Terrace i Brisbane och anordnade sina egna spelningar. Videon är inspelad i det huset och även omslagsbilden till albumet är tagen där.
The Saints vägrade att anpassa sig till den engelska punk-scenen och dess look och blev samtidigt helt ignorerad av den australiensiska pressen. Bland annat berättade en kommentator på australienska ABC News: ”An unknown band from Brisbane, by the name of The Saints, has earned rave reviews in England for a record it made itself.”
Patti Smith berättar om hur hon inspirerats av The Saints och deras ”willingness to seize the sea of possibilities”!
Nån gång sent 80-tal eller tidigt 90-tal var jag förbi Lasse Ax på Pet Sounds, Drottninggatan i Göteborg. Lasse säger: ”Döö, kom förbi på freda, Chris Bailey är här då!” Självfallet gick jag dit. Kommer inte ihåg om han spelade nåt, om han precis släppt nåt album eller om det var typ signering. Kan ha varit under den perioden som han bodde i Malmö… tidigt 90-tal eller tidigare. Mitt största minne är att han kom dit i en svart Jeep Cherokee och hoppade ut ur bilen med en stor Bordeaux-kupa rött vin.
Gillade hans soloplatta Casablanca (1983) väldigt mycket.
Nedan ett fint citat från en australienska kollega om The Saints.
”They were kind of god-like to me and my colleagues. They were just always so much better than everybody else. It was extraordinary to go and see a band that was so anarchic and violent.” / Nick Cave
Fredagsbiten A1 idag: (I’m) Stranded med The Saints!
”I’m riding on a midnight train
And everybody looks just the same
A subway light it’s dirty reflection
I’m lost babe I got no direction
And I’m stranded on my own
Stranded far from home, all right”