Fredagsbiten 13.05.22

Superstition. Vissa tal omges av mystik. I västvärlden är det  3, 7 och 13. De sägs innebära både lycka och olycka. I många kulturer anses just talet 13 som ett olyckstal och fredagen den trettonde som en otursdag. Den mest kända ursprungsteorin hänger ihop med Jesu död. Han korsfästes en fredag (långfredagen) och under den sista måltiden fanns 13 personer vid bordet (Jesus och hans tolv lärjungar). Kollar man närmare på statistiken verkar fredagen den 13:e inte alls vara särskilt olycksdrabbad. T ex granskade Länsförsäkringar 2019 de drygt 4 miljoner skador som anmälts under de senaste tretton åren. Den visar att det sker ungefär 17 procent färre skador under fredagen den 13 än under en helt vanlig genomsnittlig dag. Tittar man på datum i månaden är det snarare den 1 som utmärker sig som otursförföljd med 7 % av totala skadorna. Dessutom sticker tisdagar ut som en otursdag jämfört med andra veckodagar. Ändå undviker vissa företag än idag numret 13, för att undvika klagomål från kunder. På många hotell i västvärlden med fler rum än 12 saknas rumsnummer 13 (eller våning 13) eftersom många gäster vägrar att bo i rum med det numret. På flygplan finns vanligtvis inte rad 13. Det finns till och med ett ord för rädslan för talet 13: triskaidekafobi (av grekiska treiskaideka ’tretton’ och phoʹbos ’fruktan’, ’skräck’). Även skräck för datumet fredagen den 13:e, vilket inträffar 1 till 3 gånger per år, har ett eget begrepp – paraskavedekatriaiobi.

Veckans låt handlar om vidskepelse och vad det kan leda till. Denna megahit är skriven av Stevie Wonder som föddes den 13 maj 1950 (en torsdag). Låten kom till när Stevie egentligen skulle skriva ett gäng låtar för sin kompis gitarristen Jeff Beck i utbyte mot att Beck spelade på hans album. Men Stevies skivproducent kände hitpotentialen och låten hamnade istället på Stevies album ”Talking Book” som släpptes före Jeff Becks album. Beck berättar:  “One day I was sitting at the drum kit, which I love to play when nobody’s around, doing this beat. Stevie came kinda boogieing into the studio: ‘Don’t stop.’ ‘Ah, c’mon, Stevie,’ I can’t play the drums.’ Then the lick came out: ‘Superstition.’ That was my song, in return for playing on Talking Book. I thought, ‘He’s given me the riff of the century.”

Missa inte de coola kidsen som svänger loss med Stevie i barnprogrammet ”Sesame Street” (”The Muppet Show”) från 1973.

Ha en skön fredag!

PS. Se upp för stegar, A-brunnar och lägg inte nycklarna på bordet …

Extramaterial: Lyssna in Jeff Becks version av ”Superstition” på hans eget album med bandet ”Beck, Bogert and Appice”