2892
post-template-default,single,single-post,postid-2892,single-format-video,stockholm-core-2.1.6,select-theme-ver-7.5,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.5.0,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-2571

Fredagsbiten 29.10.21

”Men has been very inventive, they have invented all this machines, they have invented all our industrial aid, but they have don’t know how to make the world any better…” Orden är Niki de Saint Phalles – en av historiens kanske mest undervärderade konstnärer. Eftersom hon ansågs radikal i sin samtid har hon ofta porträtterats som lite galen – fast hon såg världen tydligare än de flesta. Hennes levnadshistoria har (som så ofta för kvinnor) stått i vägen för hennes konstnärliga gärning, men Niki var en som gick först och konsten blev hennes vapen. Hon föddes den 29 oktober 1930 i fashionabla Neuilly-Sur-Seine i utkanten av Paris, men uppväxten var allt annat än ljus. Fadern var greve, bördig från en av Frankrikes äldsta adelsätter, modern från en förmögen, amerikansk familj. Niki lämnades hos sin mormor när föräldrarna efter att familjebanken gått omkull i depressionen flyttade till New York, där fadern blev direktör för bankens amerikanska gren. Som treåring återförenades Niki med föräldrarna. 1937 flyttade familjen med fem syskon till en våning på Park Avenue på Upper East Side där hon sattes i klosterskola. Långt senare, i boken ”Mon secret” från 1994, avslöjade hon att fadern hade våldtagit henne då hon var elva år gammal. Och två av henne syskon tog livet av sig i vuxen ålder. Med detta mörka facit är det lätt att se att traumat i hennes konst, där vrede och hämnd speglas mot skönhet och glädje och där hot genomgående representeras av ormar och andra fallossymboler. 

I en katalogtext utformad som ett brev till Moderna museets grundare Pontus Hultén, skriver hon: ”Som barn kunde jag inte identifiera mig med min mor, min mormor, mina mostrar eller min mors vänner. De verkade som ett ganska olyckligt gäng. (…) Jag ville inte bli som dem, väktare av härden. Jag ville ha världen och världen tillhörde MÄNNEN. En kvinna kunde vara drottning i sitt hem men bara där. (…) Väldigt tidigt förstod jag att MÄN HAR MAKT OCH JAG VILLE HA DEN. JA, JAG SKULLE STJÄLA DERAS ELD FRÅN DEM. (…) I skolan var historia en lång recitation av den manliga rasens överlägsenhet och det retade mig enormt. (…) SÅ JAG BÖRJADE DRÖMMA OM ATT BLI EN HJÄLTINNA.”

Med sitt livsbejakande uttryck har hon av de som växte upp på 60- och 70-talet kallats ”en fantasins modersgestalt”. Hon skapade färgstarka jättekvinnor och sköt sönder fallosar av gips. Färgbehållare exploderade och ”blödde” när hon besköt verken med gevär; en slags radikal ”kommentar” till Jackson Pollocks actionmåleri. Snart utvecklade Niki sina skjutmålningar till föreställningar som hon iscensatte iklädd en vit byxdress som för tankarna till filmen ”Clockwork orange” – en konstens antisuperhjältinna som snabbt blev känd över världen. Tillsammans med Jean Tinguely, den schweiziske maskinskulptören och anarkistiske rebellen, utgjorde hon konstvärldens mest omsusade kärlekspar; ”konstens Bonnie & Clyde” som de kallades. Hennes kvinnliga skulpturer växte sig allt större ”så att männen skulle känna sig små i jämförelse.”

Gloria Steinem har berättat att hon såg Niki på 57:e gatan på Manhattan iförd cowboyoutfit, utan handväska, och tänkte: ”Det där är den första fria kvinnan jag någonsin har sett i verkliga livet. Jag vill vara precis som hon.” 

Idag återupptäcks Niki de Saint Phalle av en ny yngre publik. Just nu pågår två stora utställningar i USA. På MoMA PS1 i New York och The Menil Collection i Houston. I båda dessa utställningar står Stockholm och Moderna museet i fokus, där finns Nikis och Tinguelys kanske mest berömda gemensamma verk i den sorgligt bortglömda skulpturgruppen ”Paradiset” från 1967, som 1986 skandalöst flyttades till en undanskymd plats nedanför museet på Skeppsholmen.

Hennes sista projekt Giardino dei Tarocchi (Tarotträdgården) blev också hennes största. Hon ville skapa en improviserad, intuitiv, kvinnlig arkitektur med utrymme för dröm och fantasi. Resultatet blev världens största skulpturpark i Toscana, med tjugotvå monumentala skulpturer som representerar korten i tarotleken — Djävulen, Rättvisan, Magikern med flera. Tarotträdgården anses numera som höjdpunkten i Niki de Saint Phalles livsverk. Niki de Saint Phalle avled 2002, sjuttiotvå år gammal, till följd av skador på lungorna orsakade av plastångor hon inandats i arbetet med sina skulpturer.

Veckans låt är ”Loveletter” av franska Soko och den animerade videon av Aron Rose är inspirerad av Niki de Saint Phalles bok från 1971 ”My Love, Where Shall We Make Love?”.

Vi blandar en färgstark drink och höjer våra glas för Niki!