Fredagsbiten 04.06.21
Chäääfen. 4 juni 1984 släpps albumet Born in the U.S.A., Börje Sprängstens 7:e studioalbum och hans kommersiellt mest lyckade platta med ca 30 miljoner såld ex. Av plattans 12 låtar blev hela 7 st. Top-10-Hitsinglar. En bedrift ändå… Under nästan 2 år höll inspelningarna på och han skrev typ 70–80 låtar under den perioden… Dancing in the Dark var den sista låtan som spelades in till plattan… Jon Landau – medproducent och manager mm till B.S. – tyckte att plattan behövde en hitsingel!!! Han fick till svar: ”Hödde du, jag har skrivit typ 70 låtar till denna jämmrans plattan, om du tycker att det behövs ytterligare en så kan du fasiken skriva den själv!”. Chefen gick hem och kom tillbax nästa dag med en helt färdig Dancing in the Dark.
Omslaget med Annie Leibowitz bild – mannen av folket framför The Star Spangled Banner har livligt diskuterats, står han verkligen och pissar på flaggan undrade många, antagligen inte!
En kaxig close-up på en mans baksida i blåa 501:or, vit t-shirt och med en röd baseballkeps i bakficka fram ör flaggan, i en cool och självsäker pose… klart det funkar.
Titellåten på plattan är kanske en av världens mest missförstådda låtar. Från början hette låten ”Vietnam” och handlar om hur kriminella fick välja mellan fängelse eller att skickas till Vietnam och som när den kom hem, utan armar, ben och med PTSD, behandlades som paria trots att de ”ställt upp för sitt land”. Detta land som aldrig, tidigare eller senare, förlorat ett krig (?). Vietnamkriget ligger som en nationell traumafilt över hela USA… Ingen har väl glömt John Rambos replik i First Blood II; ”Sir, Do We Get To Win This Time?”
I alla fall… vår vän artisten och låtskrivaren läste ett filmmanus som hette Born in the U.S.A. och vips bytts titel på låten…
När plattan släpptes var Bonzo Reagan mitt uppe i sin valkampanj och tyckte att låten Born in the U.S.A. kändes som en patriotisk och skön amerikasång och använde och citerade den gärna på sina möten – bortgjord eller?
Ett litet tillkännagivande är kanske på sin plats här. Jag är inte ett stort fan! Lite för bredbent och för mycket saxofon för min smak, men självfallet finns det låtar som jag verkligen gillar och Nebraskaplattan håller jag som hans bästa.
Ändå stod jag där på Ullevis plan för nästan exakt 36 år sedan och kände hur marken gungade under mig. Gick på kryckor då efter en knäskada i Chamonix tidigare det året vilket betydda att när alla andra på planen hoppade till Cadillac Ranch stod jag stilla… ja eller stilla det var lixom som att stå i ett gungfly, riktigt läskigt! Efter de konserterna insåg man att det behövde göras grundförstärkningar under Ullevi.
Nicke Andersson har sagt: ” Varför ha ett saxofonsolo när man kan ha ett gitarrsolo”, kan inte annat än hålla med!
Min favvo på plattan är Cover Me, men det får väl ändå bli Born In the U.S.A. idag.
Så vrid upp ljudsystemet, ställ dig lite bredbent och protestera eller hylla! – välj själv och ha en skön helg!
”I’m ten years burning down the road
Nowhere to run ain’t got nowhere to go…”