2723
post-template-default,single,single-post,postid-2723,single-format-video,stockholm-core-2.1.6,select-theme-ver-7.5,ajax_fade,page_not_loaded,,qode_menu_,wpb-js-composer js-comp-ver-6.5.0,vc_responsive,elementor-default,elementor-kit-2571

Fredagsbiten 07.05.21

15 cents please! Den 7 maj 1833, i Hamburg, föddes Johannes Brahms in i en fattig musikerfamilj. Han blev en duktig pianist och kunde tidigt försörja sig på musik. Johannes skrev sin första låt som 12-åring, Ludwig van var hans stora idol! Via violinisten Ede Reményi blev han introducerad till Ungersk dans- och folkmusik ”gypsy-style” s.k. Csárdás. Detta ledde till att han senare skrev Hungarian Dances/Ungerska danser; 21 stycken bitar (eller kompositioner), varje mellan en till fem minuter långa. Den mest kända nummer 5 var baserad på en csárdás av Béla Kéler med titeln Bártfai emlék (Minnen från Bártfa). 

Brahms promenerade ofta i naturen, det hjälpte honom att tänka ut sina musikaliska idéer… han var en perfektionist och brände allt material han inte blev nöjd med. Han har beskrivits som agnostiker och humanist. Och hans samtida kollega Antonín Dvořák – som var troende katolik – har skrivit om honom: ”Such a man, such a fine soul – and he believes in nothing! He believes in nothing!”

Senare i livet flyttade han till Wien… där han stora idol en gång bott. Där beskrevs han, antagligen på väg till sin favoritkrog Zum Roten Igel (The Red Hedgehog/Den Röda Igelkotten), som: ”På gatan såg man ofta Brahms komma gående, långsamt och sansat, med grånat hår, helskägg, rödsprängt ansikte, tjockmagad, breda skor och i en alltför stor kostym. När han talade, lät han som om han var en köpman från Hamburg”. 

Han dog 1897. Förutom Hungarian Dance Nr 5 är han oxå känd för sina symfonier, framförallt Symfoni Nr 4 (1886) och Ein deutsches Requiem (1868), 1869 skrev han Vaggvisa för piano (Brahms Lullaby) – en av världens mest kända vaggvisorna. Alla som haft eller använt en såndär speldosa för bäbisar som man drar upp med ett snöre vet vilken bit det är.

I filmen Diktatorn (1940) använder sig Chaplin av Hungarian Dance Nr 5 i en rakningsscen med den judiske barberaren. 

Den blir veckans Fredagsbit, ha en skön helg.

Avslutar med första delen av slutrepliken ur Diktatorn. Läs hela på: www.charliechaplin.com/en/articles/29-the-final-speech-from-the-great-dictator-

”I’m sorry, but I don’t want to be an emperor. That’s not my business. I don’t want to rule or conquer anyone. I should like to help everyone – if possible – Jew, Gentile – black man – white. We all want to help one another. Human beings are like that. We want to live by each other’s happiness – not by each other’s misery. We don’t want to hate and despise one another. In this world there is room for everyone. And the good earth is rich and can provide for everyone. The way of life can be free and beautiful, but we have lost the way.

Greed has poisoned men’s souls, has barricaded the world with hate, has goose-stepped us into misery and bloodshed. We have developed speed, but we have shut ourselves in. Machinery that gives abundance has left us in want. Our knowledge has made us cynical. Our cleverness, hard and unkind. We think too much and feel too little. More than machinery we need humanity. More than cleverness we need kindness and gentleness. Without these qualities, life will be violent and all will be lost….”