Fredagsbiten 16.10.20 - AAACCC
2468
post-template-default,single,single-post,postid-2468,single-format-video,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.1,wpb-js-composer js-comp-ver-5.2,vc_responsive

Fredagsbiten 16.10.20

Den 16 oktober 1968 kliver tre sprinters upp på prispallen på Olympiastadion i Mexico City för att ta emot sina OS-medaljer på löpning 200 m. Tommie Smith (guld), John Carlos (brons) och australienaren Peter Norman (silver). Alla tre bär ett märke för att stötta OPHR, Olympic Project for Human Rights. När den amerikanska nationalsången spelas höjer Carlos och Smith sina knutna nävar i luften i en tyst protest mot rasismen i sitt hemland.
Manifestationen är en av de mest uppmärksammade i den olympiska historien och många har hört talas om Tommie Smith och John Carlos, men färre har hört talas om Peter Norman. Ändå blev det Peter Norman som straffades under resten av sitt liv.
Han frystes ut från det australiensiska landslaget. Trots att Norman resultatmässigt med god marginal var kvalificerad för både 100 meter och 200 meter vid nästa OS, i München 1972l, då han var rankad femma i världen, ändå inte togs ut i det australiensiska laget (som för första gången stod utan en manlig sprinter vid ett olympiskt spel). Trots sina meriter var han den ende australiensiske olympiern som inte fick delta.
När OS gick i Sydney 2000 tände aboriginen Cathy Freeman elden. Det slutgiltiga erkännandet för den förtryckta urbefolkningen i Australien. Landet såg ut att komma ikapp sitt unkna förflutna. Samtidigt fick alla tidigare australiensiska medaljörer gå ärevarv och ta emot hemmapublikens jubel, alla utom en – den snabbaste av dem alla, Peter Norman. Glömd och inte förlåten av sitt eget land, men efter alla år ironiskt nog inbjuden till OS-invigningen av amerikanska friidrottsförbundet (USA Track and Field) istället för sitt eget land som alltså var värdnation…
2005 avtäcktes en staty på San Jose State University som visar Tommie Smith och John Carlos berömda handling, Peter Normans plats är tom. Enligt John Carlos var det Peter Norman själv som ville ha det så, han ville att vem som helst skulle kunna ställa sig på hans plats, precis som i Mexico City – i solidaritet.
Först 2012 bad det australiska parlamentet Peter Norman formellt om ursäkt. Då hade han varit död i sex år. På begravningen bars kistan av Tommie Smith och John Carlos. Peter Norman blev 64 år.
Normans tid på 200 meter från OS 1968 på 20.06, står sig än i dag som australiensiskt rekord.
Veckans fredagsbit skrev Ulf Dageby för Nationalteatern 1974, men de fick aldrig till den live. 2013 tolkade Bo Sundström låten i “Så mycket bättre” och Dageby fick en ahaupplevelse och sa att han kommer sno Bo Sundström-versionen och börja spela den live.
Stjärnbaneret steg sakta mot skyn
I ett duggregn av känslosamhet
Inget öga var torrt i den nationella extasen
Då höjs två svarta nävar mot skyn
Skandalen slår ner i olympiska byn
Societeten sväljer häpet sin whisky sour
PS. Protesten -68 var inte den sista, de senaste åren har amerikanska idrottare återigen valt att använda nationalsången för att visa sitt missnöje. En av dem är Colin Kaepernick, som spelade för San Fransisco 49ers i NFL, men som numera är kontraktslös …

No Comments

Post a Comment