Fredagsbiten A1: Move Over (Janis Joplin)
Move Over är öppningsspåret på Janis Joplins första helt egna album Pearl (hennes smeknamn). Det som skulle bli hennes verkliga solodebut – men tragiskt nog blev hennes sista, släppt tre månader efter hennes död. Till skillnad från många av hennes mest kända låtar var Move Over skriven av henne själv. Producenten Paul A. Rothchild (The Doors) kallade den hennes genombrott: “She was growing into herself as a songwriter. Move Over was her knocking the door down.”
Och för första gången, hennes tidigare band Big Brother and the Holding Company och The Kozmic Blues Band hade satts ihop av skivbolagsfolk. var bandet hennes eget: “Full Tilt Boogie Band is my band. Finally, it’s my band!” Det var John Till, gitarr, Richard Bell, piano, Brad Campbell, bas, Clark Pierson, trummor och Ken Pearson, orgel. De lyfte henne – istället för att försöka styra.
I The Dick Cavett Show den 25 september 1970 – hennes sista tv-framträdande – förklarade hon vad låten handlade om: “The guy who says it’s over but won’t move on – dangling love like a carrot in front of a mule.”
Janis föddes 1943 i Port Arthur, Texas. På ytan idyll, men hon kände tidigt att hon inte passade in. Hon mobbades hårt – inför skolbalen röstades hon till “skolans fulaste man”. Känslan av att inte passa in skulle bli en av hennes starkaste drivkrafter och Janis får upp ögonen för en musikgenre som ska förändra hennes liv för alltid, bluesen. Hon åkte till de svarta kvarteren för att ta till sig musiken i barer där de spelades live. Det var radikalt för en vit tjej. Dubbelprovocerande för att hon var kvinna. Hon längtade efter mer och det fanns inte i Port Arthur. 1963 flyttade hon till San Francisco. Psykedelisk folkrock, barspelningar, Southern Comfort – och snart tyngre droger. Men för första gången kände hon sig hemma.
Sommaren 1970 reste hon och Full Tilt Boogie Band med Festival Express genom Kanada. Rothchild följde turnén och såg något mogna:
“She sang and I was enraptured… one of the most brilliant singers I had ever heard.”
Pearl spelades in på Sunset Sound i Los Angeles – i ett ombyggt garage som Joplin blev första CBS-artist att få spela in i. Rothchild avskydde bolagsstudion: “We needed a place that felt like rock’n roll.”
På albumet finns utöver Move Over ikoniska låtar som Me and Bobby McGee, Mercedes Benz och Cry Baby, (Mercedes Benz hamnade på skivan av en slump – hon sjöng den på skämt under en paus.)
Sedan kom natten den 3 oktober 1970. Hon skulle lägga sång nästa dag, men Janis hittades död i rum 105 på Landmark Hotel. 27 år gammal. (Bara några veckor efter Hendrix.) Den sista låten Buried Alive in the Blues, fick bli instrumentell. En musikvärld gick sönder men hennes kompromisslöshet lever kvar.
“Maybe I won’t last as long as other singers, but you can destroy yourself today by worrying about tomorrow.”
I januari 1971 gavs Pearl ut postumt. Albumet låg etta på Billboard i sju veckor och har sålt platina flera gånger om. Hon var den första kvinnliga rockstjärnan. 1995 valdes hon in i Rock & Roll Hall of Fame. Hennes syster Laura avslutade tacktalet med Janis ord:
“You need to be true to yourself because yourself is all you got.”
Videon är från Dick Cavett Show, 25 september 1970 – hennes sista tv-framträdande. Hon äger bandet, rummet, låten. Move Over är lika mycket försvarstal som varning: Släpp taget om mig – eller flytta på dig.
Vrid upp volymen och lyssna på en röst som inte hann bli gammal – men blev odödlig.